Jag pillar, sliter och drar. Pillar lite till, fipplar och till sist får jag grepp om tapetkanten och drar av en lång remsa. Snart har kanten dragits bort och jag tar fram slipningsgrunkan. Det är dammigt och slitsamt, eftersom min egen veka styrka tvingas användas till detta ändamål. Ändå lyckas kanten jämnas till och jag stryker med handen över det slipade området. Det är mjukt. Jag är klar. Tar en titt i spegeln och brister i skratt då min nu vita hy visar sig. Det mjölliknande dammet finns i håret, i ansiktet, på armarna och på kläderna. Tur att jag tog på mig arbetskläder, tänker jag. Tvättar bort det vita och samlar ihop några redskap. Det är dags att rensa. Rabatten är täckt av ogräs och jag drar en suck innan jag sätter igång. Det kommer ta sin tid. Jag begraver mitt huvud ner i det regnvåta och doftande och koncentrerar mig till mitt yttersta på uppgiften. Sår fläks upp på fingrarna, grässtrån ger mig skärsår och jord flyger upp i mitt ansikte, precis som slemmiga mördarsniglar emellanåt gör. De små sniglarna med sina hus söker sig upp för mina byxor och söker kontakt, innan jag lägger dem på ett säkert ställe där de ej kommer till skada. Ryggen värker och i huvudet tränger tankar. Tankar som hjärnan icke vågar ta tag i. Likt ogräset rensas tankarna bort i den jämna takt jag nu fått upp i arbetet och förmultnar, för att sedan växa upp till något annat. Glada tankar, kanske. Det hoppas jag på. Rensandet ger resultat och trots det stora omfång rabatten har kan man se viss skillnad, en skillnad som får mig att le. Snart är jag där nere i myllan med mitt huvud igen, fingrarna drar och sliter, verktygen hackar i och hjälper till. Växter dras upp med rötter, vilken härlig känsla att känna dem släppa taget om sin bostadsmiljö och ljudet som får mig att bli nöjd med mig själv. De slängs i en plåthink, som är tung och otymplig. Med jämna mellanrum släpar jag bort den till den komposthög jag redan hunnit skapa. Regnet börjar falla, varmt sommarregn som får mig att sträcka ut båda armarna, vifta med hinken så den gungar, lyfta upp ansiktet mot himlen, räcka ut tungan och fånga några droppar. Arbetet flyter på snabbare nu, det är som det strilande och smattrande regnet skruvar upp tempot och får mig på bättre humör. Ryggen är våt, inte av svett denna gång men av stora regndroppar. Far kommer ut och tycker synd om mig, samtidigt som han är i något otroligt viktigt samtal med en otroligt viktig gubbe, säkerligen lik honom själv. Oron handlar ej om hur min hälsa skulle kunna påverkas av regnet, för jag är tämligen lättklädd, utan vad närmaste och enda grannen skulle kunna säga om hon såg mig slita. Hon skulle ju kunna anklaga honom för att tvinga sin dotter till hårt arbete! Barnarbete! Jag skrattar tyst för mig själv, kanske vet jag redan att jag kommer få mina funderingar bekräftade inom några timmar. Mördarsniglarna kastar jag bort och gråsuggorna på mina armar försöker jag vifta iväg, för de får mig att rysa. De äro ohyggliga! Det slafsar om min fötter, om mina knän som är nerkörda i jorden, om fingrarna som glider in och ut, så geggigt har det hunnit bli. Timmarna går, regnet öser ner, hinken töms, ogräset plockas bort. Det börjar skymma. Och hälften är borta. Förhoppningsvis kommer fler tankar rensas bort inom den närmaste tiden. Det kommer bli skönt. 

Hon kysser mitt högra bröst. Saliven kladdar sig runt det och hennes skära tunga snurrar runt bröstvårtan. Snart knoppas den, precis som hon hoppats på och jag stönar högt av njutning. Drömmen drar sig sakta bort och snart lagras den för alltid i de oändliga arkiveringslådor som finns i den hjärna gener och natur skänkt mig. En dröm bland många andra liknande. Troligen är lådan märkt med etiketten "Flatsex" eller "Vackra kvinnor", för tjejsex låter allt för tamt - det måste till och med min hjärna medge - och fula är ej de brudar som deltagit. Det är också i mina drömmar sexet stannar. Längre än så kommer det inte. Tyvärr.

Medan drömmen försvinner iväg mot arkiveringen, ringer en klocka i fjärran som kallar till morgon. Håret som så prydligt rufsigt var vid kvällen är nu svårformat och fett på diverse märkliga ställen. Under den kvicka duschen glider tankarna åter till tjejer;  solklara heterotjejer som jag fått en plötsligt lust att kyssa, tjejer som sänt ut signaler som fått mitt hjärta att dunka lite extra snabbt och gjort mig varm både här och där och tjejer jag beundrat - för deras stil, deras sätt eller deras åsikter. Alltid finns där tjejer, överallt. Men ingen för mig. Jag suckar, drar mig tankspritt i ena bröstet och suckar en gång till då jag känner hettan som strömmar till. Jag struntar i det som pockar på - någon skulle faktiskt kunna höra mig - och gör mig klar för dagen som redan grytt. Vax i håret, rufsar till. Byxor som hänger dras på, en t-shirt likaså. Motivets leende apa manar mig att räcka ut tungan mot spegeln. Kanske borde jag bli mer optimistisk, mindre sarkastisk, sluta skriva om tider som är förbi och sluta drömma om den kärlek jag aldrig kommer få. Inte finns där någon med mjuka läppar och vackra ögon som vill ha mig. Jag loggar in på Qruiser, för att finna några tämligen innehållslösa mejl från några användare som motvilligt skrivit till mig. Sucken dröjer kvar i halsen denna gång, kommer aldrig riktigt upp. De senaste besökarna är alla snuskgubbar och snuskgummor. Alla är de ute efter något de inte kommer få från mig. Sucken vägrar komma ut och fortsätter stocka sig i halsen. Så jag hostar, men klumpen finns kvar. Det finns ej någon för mig.

Jag ger mig själv en smäll på käften för att komma upp ur självömkandets fasta grepp. Huruvida jag lyckas eller ej kan spekuleras i, men klumpen i halsen försvinner. Och det är ju det viktigaste.